I min förvirring började jag med att ringa till mamma. Hon, som satt hemma i Strömbacka, kunde inte göra mycket mer än att skratta, typ.
Jag kom på att jag kunde ringa en granne och be denne komma och öppna porten. Så jag ringde till nummerupplysningen för att få ett nummer. Den första jag ringde till svarade inte. Den andra var en tant med pipig röst som frågade om jag var Birgitta?! Då kände jag att det inte var läge att förklara så jag sa att jag måste ha ringt fel, bad om ursäkt och lade på. Den tredje svarade! Han kom och öppnade! Och när jag, lätt rodnande, bad om ursäkt så sa han att jag inte var den första! En kille i porten bredvid hade ringt flera gånger :)
Nu sitter jag här i min trygga vrå och är tacksam över att jag slapp sova på bron i natt!
SOV GOTT!
Skulle kunnat vara jag. Som tur är har jag samma nyckel både till lägenheten o porten:) Kram Helena
SvaraRadera